Gröna minnen: Petra och Ekarna

När jag var liten så fanns det några ekar jag brukade besöka. De stod staxt innanför busshållplatsen vid vägen. Det gick en nästan osynlig skogsväg in dit, om du inte gick över kullen där det växte lite yngre ekar vill säga.
Jag vill minnas att de var tre stycken. En som det gick att krypa in i, en som låg på backen och en till som stod hel och stark. Jag brukade stryka dem över barken, försökte krama runt dem. Det gick inte alls. I så fall skulle jag behövt flera små Petror innan jag lyckades med det.

Hålet i den ena eken var otroligt spännande, att åla sig in där. Sitta på huk och dra in doften av barken, sitta i ett levande träd. För så var det, kronan var fortfarande grön. Insidan var lite smulig när jag drog med fingret på väggen runt mig, fingret blev lite rödbrunt. Omsluten av en ek. Som att sitta i någons mage och kika ut genom naveln. Det kändes tryggt och tiden försvann.

Eken som låg på backen promenerade jag på. Känslan av att gå upprätt upp för en ek, det är en ganska rolig lek. (ofrivilligt rim). Där la jag mig också, kikade upp mot himlen mellan trädtopparna. Det kan vara så att jag hade en bok med mig. Näsan var ofta i en bok. Jag kunde till och med gå och läsa. Eller så la jag mig på mage, med armarna utsträckta och kramade trädet bäst jag kunde.

Eken som fortfarande stod i alla sin prakt bjöd även den på en bra läsplats. Att sitta rygg mot rygg, med flera hundra år över axeln gör att en känner sig sedd. När jag hittade ekollon från trädet stoppade jag dem i min ficka, om mamma nu hade bemödat sig att sy till en ficka på mina små shorts eller klänningen jag bar. Störst chans för ficka var på klänningen, det är så himla mycket enklare att sy en ficka på en klänning än på ett par shorts…

Jag minns att det doftade så gott där, trots att det var nära vägen. Det var ett stort minus med vägen och busshållplatsen för ibland var det andra som hittat dit. Andra som lämnade glasflaskor, fimpar och burkar. Det gjorde mig ledsen, jag försökte plocka ihop och städa så fint jag kunde. Fast jag var rädd. För det hade jag ju hört talas om, knarkare som lämnade sprutor. Hemska tanke.

När jag besökte platsen för att ta bilderna såg allt helt annorlunda ut. Den håliga eken var borta, det var igenvuxet och i det höga gräset hittade jag inte igen spår efter den liggande eken. Men några av ekarna var kvar i alla fall och det var ett kärt återseende!

Inlägget är från en skrivuppgift för Kami mcBrides kurs Plant wisdom som jag tänkte att det vore kul att dela med mig av.