Som ett svart slukhål

Jag var liksom inte beredd… Jag hade inte hört någon prata om hur viruset c – 1 9 tedde sig känslomässigt. Låt mig förklara. Jag är uppväxt där det sas att sjukdom ger utveckling. Tydligast syns det vanligtvis på barn. Efter en sjukdom tar de ofta nästa steg i utvecklingen eller rent av ett hopp. Hur som…

Jag hade ju hört hur viruset tedde sig i det fysiska och så men inte på andra plan. För mig började det hela när lukt och smaksinnet började svaja. Då hade jag redan varit sjuk ett tag och var urbota less. Och när detta hände var det som att livslusten rann ur mig. Om jag inte ens kan njuta av det jag stoppar i munnen, vad ska jag då leva för? Mat har alltid spelat en stor roll i mitt liv, både på gott och ont (gick hotell och restaurang på gymnasiet för att få äta bea ohämmat). Att det ska vara gott är en stor del, näringstäthet är en annan. Kanske att det skapar balans?

I alla fall. Känslan av att ha tappat det enda som gör livet värt att leva tog mig in i ett mörker som visade mig mina värsta farhågor. I vissa stunder på gränser till panik. Så här i efterhand är jag tacksam att jag fick möra mörkret. Dels att det blev tydligt var jag är mest rädd för, dels för att mitt ego kopplat till maten fick dö.

Maten

Idag känner jag mig inte alls lika bunden och styrd av maten. Innan kunde jag dela upp mina dagar efter matrasterna och fantasierna kring vad jag skulle äta och hur gott det skulle vara. I efterhand kan jag se att det tog upp både tid och energi. Plus att allt annat blev tråkigt. Jag tänker att det kanske kan vara samma med alkohol om du är alkoholist. Och det visar ju på att jag haft ett beroende som begränsat mig. Trots att jag äter väldigt hälsosamt och att de flesta ser mig som ganska extrem i min mathållning.

Samma var det med kaffe. Kaffe har varit heligt för mig och matrasterna har följts av kaffekoppen som intas i lugn och ro i ren njutning. I ärlighetens namn så har jag nog oftare hävt i mig kaffet utan att ens hinna känna vad det smakade än att jag har njutit i lugn och ro, fullt närvarande. Fast min sinnebild har sagt att det var så.

Koffein har jag slutat med sen ett år tillbaka ungefär. Istället har jag bytt ut det till koffeinfritt och ersättningskaffe på korn och cikoria. Ok, jag kan dricka nån kopp koffein ibland. Fast! Nu är det som med maten, efter jag varit sjuk har jag inte samma bindning till kaffet som innan. Jag kan lika gärna strunta i kaffet helt och välja örtte istället. Jag hoppas verkligen att det håller i sig för att allt det här ger mig tid och energi att göra andra saker och njuta av sällskap och att bara vara, det får mig att känna mig fri och lättare. Så tack till det illvilliga viruset.

Rädslor

Mina rädslor behåller jag för mig själv. Det jag kan berätta är att jag kände till dem sen innan, det jag inte var beredd på, var hur hårt de knockade mig. Jag blev som helt förlamad. Visste varken ut eller in. Det hela mattades av och försvann med sjukdomen och jag landade i en mer grundad acceptans till dem.

På så vis liknar det vad som hände min relation till maten. Det är lättare att leva med nu. Inte för att det var så svårt innan jag blev sjuk. Då kunde jag gråta över dem ibland och vara nere. Oftast när jag sovit dåligt eller sista veckan innan min månblödning. Kanske att de tyngde över mig under tiden mellan gångerna jag grät? För nu känner jag mig lättare, som att acceptansen gick djupt, genom flera lager av mitt väsen.

För mig känns det som en utveckling, att jag är friare och mer trygg. Tänk att det kunde bli så ändå.