The Creative Doer LIVE Retreat • Petra Eleonora

Förra våren var jag hos Anna Lovind i Dalarna och deltog i hennes The Creative Doer LIVE Retreat. Det var en magisk helg i ett sagolikt landskap med andra kreativa kvinnor precis som jag själv. Vi arbetade tillsammans, promenerade i omgivningen, åt fantastisk mat OCH det gav flera insikter och oväntade resultat.

Sedan tidigare deltog jag i Anna Lovinds fantastiska e-krus The Creative Doer som hjälpt mig ta flera steg i både min kreativa process och min inre utveckling, som jag själv tampats med under en längre tid. Jag är väldigt nöjd med kursen (som jag tänkt berätta för dig i ett annat inlägg) och när brevet i inboxen om retreaten damp ner fanns det varken tvekan eller eftertanke. Vips hade jag anmält mig utan att riktigt veta hur jag skulle varken finansiera eller ta mig dit. Jag tror att det enda jag hade koll på var att det var en vecka då barnen var med deras pappa.

Det lustiga var att efter jag tryckt på ”köp nu”-knappen så var det som att allt annat vecklades ut. Du vet så där som att det var meningen att jag skulle vara där.

Någon dag efter jag anmält mig fick jag ett sms från min pappa – Har du kollat din swiss? (swiss= swish, pappa skyller på odiagnostiserad dyselxi). Ibland för han över en slant spontant. Jag bor 75 mil ifrån min familj och min syster får stöd i både tid och pengar och jag tror det här är pappas sätt att jämna ut hjälpen mellan oss systrar. Nåväl, på kontot var den exakta summan för retreaten med en diff på kanske 100kr. Du kan tro att jag blev glad.

Nästa del var resan… Från Umeå till Rättvik. Det är ingen självklar resa när du ska åka kollektivt. Som av en händelse fick jag i uppdrag att åka på en endagskonferens i Stockholm genom jobbet. Så var också resan delvis betald. Tre händelser som starkt förde mig mot retreaten.

Så var jag på väg. När jag kom fram till Rättvik var jag lite senare än alla andra. Jag blev hämtad på stationen av Niclas som driver Lustigsgården tillsammans med sin fru Ulrica. De flesta av deltagarna på retreaten hade sitt boende på Lustigsgården. Niclas körde upp mig till Anna där reatreaten var igång. Genast fylldes jag med värme. Huset kokade av nyfikenhet och kreativitet i form av kvinnor i olika åldrar som minglade runt med tekoppar, frukter och choklad.

Efter lite lära känna tid och första uppgiften var det dags att fara till Lustigsgården för lite sömn. När jag öppnade min dörr möttes jag av ett mjukt rum, ja det kändes som att kliva in i ett moln. Så vilsamt. På kudden låg en liten skrivbok med en hälsning från Anna. Mjukhet in i minsta detalj. Jag kände mig trygg och välkommen.

Så följde två dagar av intensivt inre arbete. Anna hade förberett olika uppgifter. En del som vi gjorde i grupp, andra som vi gick igenom själv och sedan (om vi ville) delade med oss av i samlingarna. Maten som serverades var bland det godaste jag någonsin ätit. Alltid fräsch och välsmakande. Jag kan faktiskt inte ge den rättvisa i text, fast jag kan berätta att jag dansade och sjöng sittandes på min stol medan jag åt. Så tack även till Eva som lagade maten.

Under reatreaten fanns det tid för att promenera (och plocka blommor) i det underbara och prunkande landskapet, perfekt för att låta allt sjunka in en aningens extra. Den sista kvällen avslutande vi med virvlande dans i ett brygghus på Siljan med levande ljus. Du kan tro att det var en kraftfull upplevelse!

Så, nu undrar du. Insikterna och resultaten, vad hände? Jo, något som kom fram väldigt tydligt är att jag behöver jobba på att ta emot. Allt jag bygger upp och drömmer om, jag behöver vara redo att ta emot det. Hur? Ptja, det vet jag nog inte riktigt än i dag. Även om jag känner och märker att jag är bättre på det i dag än vad jag var innan.

Jag fick för mig att jag vill hitta en bra motsvarighet för ordet receiving på svenska. Ta emot känns lite för litet, välkomna, kanske? Du ser jag har det inte helt glasklart för mig ännu, fast det är på gång det känner jag.

Under retreaten var min önskan om att bo på landet väldigt stark, och det var mycket den jag jobbade med. Min längtan till landet har varit med mig ända sen jag flyttade därifrån som 18-åring och jag har pratat om det i åratal. Så, vad hände? Jo, i september flyttade jag ju äntligen ut på landet till ett litet hus med mina barn. Allt gick så snabbt och jag kunde knappt tro att det var sant. Jag tänker att det handlar om att jag börjar lära mig att ta emot, öppna upp och välkomna det som jag verkligen längtar efter. Och att jag öppnat upp för att jag kanske inte måste göra allt själv. En del saker löser sig helt av sig själv och andra saker om jag bara vågar be om hjälp. Jag måste inte styra allt själv och det ger en större frihet. Tillit.